Minne och meningsfull inlärning

Minnet är en av hjärnans viktigaste och mest grundläggande funktioner. 

Utan minnet skulle vi inte kunna lära oss någonting. Vi skulle inte heller komma ihåg händelser, personer i vår tillvaro eller vart vi är på väg. Utan minne skulle vi ha väldigt svårt att agera i vår vardag. Med hjälp av minnet har vi förmågan att lagra erfarenheter och göra det möjligt att känna igen och lära. Tack vare minnet kan vårt tänkande ta itu med problem som vi möter.

En normal hjärna kan lagra ca 100 biljoner informationsenheter, ändå kan vi glömma de enklaste saker. Det finnas många skäl till varför vi glömmer eller är osäkra på vad vi upplevt. Forskning om glömska visar att minnet påverkas av många faktorer.

Genom träning och att vara i god fysisk form kan vi påverka vår minnesfunktion. Minnet påverkas av olika faktorer och både arv och miljö har betydelse för hur bra minne vi har. Generella faktorer som påverkar minnet är:

- koncentrationsförmåga och störningsreducering

- repetition

- inlärningssituation och sammanhang

- fysisk aktivitet

- genfaktorer

- hur motiverade vi är att minnas eller glömma olika händelser

- allmänt mående och livssituation

Minnesträning är ett bra sätt att hålla igång hjärnan och minnesfunktionerna. Olika stimuli och utmaningar har en positiv effekt på minnesfunktionerna, alltså att utmana hjärnan att tex lösa nya uppgifter och ta in nya kunskaper. Det kan vara associationsövningar, repetitiva övningar eller koncentrationsövningar genom bland annat ord- eller siffergåtor, olika spel, utvecklande umgänge och sociala aktiviteter. Fysisk träning ökar blodgenomströmningen i hjärnan och har positiv effekt på minnet.

Att upptäcka mening och ord i informationen. Den moderna minnesforskningen inleddes runt 1880-talet och en av pionjärerna var tysken Hermann Ebbinghaus som studerade de olika processerna vid lagring av information samt förlusten av den. Hans studier var riktade till inlärning av meningslösa ramsor och han hoppades få ett rent kvantitativt mått på minnet, opåverkat av tidigare inlärning. Först lärde han sig en lista med stavelser som han sen försökte minnas samtidigt som han distraherade sig med andra listor. Han testade minnet genom att se hur många gånger han måste läsa om första listan innan han kunde den igen. Hans egen kurva visar att ju färre gånger han behövde repetera den första listan desto mer mindes han från den första inlärningen. I början gick Ebbinghaus minne ner mycket snabbt, alltså han glömde mer, men sedan blev minskningen allt långsammare.

Varför glömde Ebbinghaus så fort trots sin övning? Han tog bort betydelsen. Han hade inget att koppla den nya informationen till, inga hakar, inget känt sammanhang att sätta den i. Att ta bort meningen var att ta bort en av psykets viktigaste metoder; Att upptäcka mening och ord i informationen.

Dåtidens experiment påverkade vår syn om inlärning och minne. Inlärning och att minnas fanns med redan i början av psykologins framväxt. Under 1800-talet gjordes det en hel del inlärningsexperiment, visserligen var de av ett speciellt slag. Tex Hermann Ebbinghaus sätt att lära in och komma ihåg meningslösa stavelser. Mycket av det som då troddes på när det gällde inlärningen hade att göra med de experimenten. Alla dåtidens experiment är inte förenliga med hur vi ser på lärande och minne idag. Den stora förändringen skedde under början av 1900-talet då det istället börjades titta på meningsfull inlärning (den viktiga inlärningen). Då framkom framförallt att vi lär oss genom att koppla det nya till det gamla, att associerade det vi lär oss till det som redan finns. Det var ju klart svårt att göra när det bara fanns meningslösa stavelser som inte betydde någonting, att behandla. När forskarna började titta på inlärning och minne på det sättet, fick de helt andra resultat. Visserligen kan vi ändå säga att när vi bedömer den forskningen och annan psykologisk forskning så finns det brister. I forskningen hade det ofta bara använts en begränsad grupp i experimentet (studenter, ofta psykologistudenter). Var experimenten utfördes fanns det också brister i. Den tillståndsbundna inlärningen innebär att vi kopplar det vi lär oss till den situation och tillstånd vi befinner oss i. Många experiment är gjorda i laboratorium, det ger ett visst resultat medan i en annan miljö, tex hemmet får vi ett annat resultat. Tex tentamen, att ta fram kunskapen som vi lärt in hemma när vi är i en tentamensal kan göra att vi inte kommer ihåg allt som vi hade kommit ihåg hemma, dvs tillämpning i en annan miljö. Då är det bra med en mental teknik, där vi kopplar av och försätter oss tillbaka till den plats där vi lärde oss kunskapen och plötsligt dyker det vi lärde sig upp. Det är även en bra teknik om vi tappat bort någonting.

Rent teoretiskt så sägs det att vi har tillgång till allt som vi lärt oss, allt som finns i långtidsminnet finns att tillgå. Men när vi teoretiskt försöker att tänka oss tillbaka så har tillståndet betydelse, det kan vara svårt att komma på i vårt dominanta medvetande. Därför öppnar det upp att genom mental träning (mentala rummet) gå tillbaka och ta fram saker som vi normalt inte kommer ihåg. Samma teknik gäller  i ett alternativt medvetandetillstånd, vi kan komma ihåg saker som vi normalt inte kommer ihåg i vårt dominanta tillstånd.

När vi förstår hur hjärnan lagrar minnen kan vi lära oss att hantera och behandla minnesrubbningar. När vi minns något sker en fysisk förändring i det centrala nervsystemets struktur och funktion. All information vi tar emot i livet kodas i hjärnans nervceller. De minnesspåren, engrammen, är minnets biologiska grund. Alltså, engram är en beteckning på de elektriska och/eller kemiska "spår" som inlärning åstadkommer i hjärnvävnaden. En uppsättning engram utgör basen för allt kunnande om hur saker görs. En annan uppsättning engram innehåller vad vi vet, dvs den semantiska kunskapen om begrepp, idéer och föremål. En annan uppsättning engram för dagbok över våra personliga upplevelser med tid och plats angivna. Engrammen skapar tillsammans den individuella personliga synen på tillvaron och livet. Engrammen finns inte placerade på något speciellt ställe i hjärnan. Psykologen och nervfysiologen Karl Lashley började att leta efter engrammen på 1950-talet. Han lärde råttor att hitta i labyrinter. Sedan tog han bort delar av råttornas hjärnbark och testade råttornas minne igen. Ju mer hjärnvävnad som togs bort desto mer drabbades minnet. Enligt Lashley spelade det ingen roll vart vävnaden togs. Varpå han antog att minnet inte är lokaliserat till någon viss hjärndel. Det stämde bra för komplicerade minnen men inte för enkla minnen.

Minnesprocessen delas upp. Först måste intaget eller inputen kodas på ett sådant sätt att hjärnan kan registrera den. Sedan måste den lagras och behållas under en viss tid. Till sist måste den kunna tas fram vid behov. Hjärnan har många olika slags minnessystem och funktioner. Vi har minnessystem som gör det möjligt att lagra information över olika lång tid, lagring av olika upplevelser, situationer, fakta, kunskap och färdigheter.

Det finns två slags huvudsakliga minnen: Långtidsminnet och korttidsminnet.

Då vi lärt oss något nytt har vi lyckats flytta över information från hjärnans korttidsminne (arbetsminne) till långtidsminnet. Det har bildats nya kopplingar mellan nervcellerna i hjärnan. Människans minne är ett omfattande och komplext nätverk av nervceller som kommunicerar med varandra och en specifik minnesbild finns inte lokaliserat på någon viss punkt i hjärnan. Vi kan istället säga att ett minne av något består av många små minnesfragment utspridda över hjärnan och varje gång det minnet återkallas, sätts fragmenten ihop.

Långtidsminnet - Här lagras allt vi måste veta om omvärlden och oss själva. Hjärnan lagrar information och kunskap under mycket långa tidsperioder och utan att vi behöver anstränga oss. Minnet är obegränsat. Allt som finns lagrat här kan teoretiskt sett tas fram senare. Långtidsminnet kan jämföras med ett bibliotek. Men istället för böcker finns här ett sorts nätverk av associationer. I dessa nätverk av associationer samlas information och begrepp i familjer som har vissa gemensamma egenskaper. Om man aktiverar några begrepp aktiveras också de andra. Det är en aktiveringsprocess som automatiskt sprider sig till andra nätverk.

Långtidsminnet är den del av minnet dit den långvariga lagringen av information blir överförd från korttidsminnet (arbetsminnet). Långtidsminnet delas in i olika delar:

• Procedurminnet - hanterar lagring av motoriska färdigheter, dvs hur vi gör när vi simmar, borstar tänderna, cyklar, äter eller talar ett språk. Procedurminnet är mycket stabilt och motståndskraftigt mot skador och sjukdomar. När väl inövade, alltså automatiserade procedurminnen, blir permanenta så försvinner inte de motoriska färdigheterna, inte ens vid en demenssjukdom som Alzheimers.
• Det perceptuella minnet - hanterar identifiering av objekt så att vi kan fungera i vår omgivning. Tex. vi sätter oss automatiskt på sätet i bussen och inte i mittgången eller om vi ser en stor grop i marken går vi förbi den och inte rakt ner i den. I det perceptuella minnet finns också information om olika sensoriska upplevelser, vi kan t.ex. erinra oss hur varm choklad smakar eller hur en fårpläd känns. Denna typ av långtidsminne är också mycket automatiserat och väl skyddat mot glömska.
• Det semantiska minnet - hanterar lagring faktakunskaper. I det semantiska minnet lagras information som den matematiska formeln för pi, att Sverige ligger i Europa, namnet på USAs president eller den kemiska beteckningen för guld.
• Episodminnet- hanterar lagring av upplevelser och erfarenheter och är kopplat till tid och rum. Vi kan tex komma ihåg var vi lärde oss cykla, med vem vi firade julafton ett speciellt år eller vad vi åt till middag förra måndagen. Episodiska minnen kommer vi ofta ihåg som scener eller bilder.

För att vi ska bli medvetna om resultatet av aktiveringsprocessen och förstå vad som händer omkring oss behöver vi mer än långtidsminnet. Långtidsminnet är mer som ett passivt arkiv, inte en aktiv förmedlare av information. Därför behöver vi korttidsminnet också.

Korttidsminnet - Till skillnad från långtidsminnet, som i princip kan lagra en enorm mängd information under obegränsad tid så anses korttidsminnet vara betydligt mer begränsat i både kapacitet och hållbarhet. Korttidsminnet har också indelningar och en viktig del är arbetsminnet. Korttidsminnet behandlar information som vi för tillfället använder, tex att komma ihåg en hemsideadress samtidigt som vi hämtar en kaffekopp. All ny information måste först passera korttidsminnet (även information som ska till långtidsminnet), information som inte används kommer att försvinna från korttidsminnet. Korttidsminnet har två stora begränsningar:

-Det kan bara innehålla lite information i taget (volym).

-Det kan bara bevara informationen en kort stund, tills vi tänker på något annat (tid).

Vårt korta arbetsminne en viktig del av vår personlighet. Det förenar separata stimuli till helhetsbilder när vi samtalar, arbetar, läser, leker eller bara ser på omvärlden. Korttidsminnet gör allt detta men håller bara kvar en information upp till ca 30 sekunder och det kan bara lagra mellan 5-9 informationsenheter.

Det är lättare att dela in tex siffror som vi ska komma ihåg i enheter om fyra än att komma ihåg dem på en lång rad. Om vi har 20 bitar/siffror så har vi bara 5 enheter, vilket gör det lättare för hjärnan att minnas. Metoden att gruppera enskilda bitar i en större sammanhängande grupp av enheter kallas på engelska "chunking".

Vi relaterar nytt material till det vi redan kan. Den amerikanske psykologen Gordon Bouer är specialist på mnemoteknik, dvs minnesträning.

Minnesproblem kan delas in i stadier:

- att lagra materialet, att lära sig det när vi studerar det.

- att kunna ta fram det när vi testas.

Ett effektivt sätt att utveckla, träna och förbättra minnet samt att underlätta lärande är, att bilda idéassociationer med stödord (stödordstekniken). Den går ut på att först lära sig en uppsättning stödord som vi sen associerar med det vi ska minnas.

Desto mer konstig och uppseendeväckande vi gör associationsbilden desto lättare får vi att minnas den. Med denna metod ser vi hur lagring, inlärning och framtagning hänger ihop.

Hur och vad vi minns beror på vem vi är och vad vi redan vet. En del minnen blir mer meningsfulla för oss genom den konstruktiva minnesprocessen. För att få ny information att passa bättre med vad vi redan tror och vet betonar vi vissa detaljer, tar bort och tolkar om andra detaljer. På så vis skapar vi sammanhängande teman och historier av tvetydig information. Det skapar en central grundprincip för minnet: Hur och vad vi minns beror på vem vi är och vad vi redan vet.

På olika platser får vi olika många intryck. Vad vi kommer att minnas beror dels på vår koncentration, dels på vem jag är och vad jag vet. Det fungerar på så sätt att vi minns i scheman. Scheman är ramar för våra idéer och uppfattningar om människor, situationer och saker. Allt vi lär relateras till existerande scheman. Många av våra konstruktioner och förvrängningar uppstår när vi sätter ny information till gamla scheman.

Tex schemat för ett kontorsrum. Vid ett experiment fick försökspersoner tillbringa några minuter i ett kontorsrum och efter skulle de tala om vilka föremål som fanns i rummet. Deras minnen påverkades starkt av deras scheman för ett typisk kontor. De kom ihåg föremål som passade in i konstorsschemat, tex skrivbord och kontorsstol, men hade svårare för föremål som inte ingick i det. Dessutom placerade de felaktigt in föremål som brukar finnas på ett kontor men inte fanns här.

Att tränga bort minnen. Sigmund Freud var den förste som insåg att valet av minnen hjälper oss att upprätthålla vår integritet och självkänsla. "Bortträngning" kallade han den process som försvarar jaget mot oacceptabla tankar. Detta genom att vi tränger bort tankarna från medvetandet och istället lagrar dem i det omedvetna. Bortträngning blir en försvarsmekanism när när en svår upplevelse uppstår. För att denna inte ska påverka allt för negativt, tränger vi bort den från medvetandet. Alltså för att klara av tillvaron. Freud menar också att det som trängs bort på det här sättet, inte ligger i lugn och ro utan det ligger och stör på olika sätt i livet. Eftersom vad som egentligen hände hålls borta från medvetandet innebär det att det traumatiska eller känsliga försöker komma upp i andra former. Det försöker lura medvetandet, så att medvetandet inte ska känna igen det. En del av tankarna dyker upp i drömmar, felsägningar och mentala störningar menar Freud.

Det är även utifrån denna teori som drömmarnas symbolik kommer. Att på natten när medvetandet slappnar av, alltså när vi befinner oss i ett alternativt medvetande, då får det möjlighet att hoppa upp och i förklädd form. Då menade Freud och andra, att det gäller att klä av drömmarna och se vad de egentligen står för. Detta är väldigt omtvistat, i vilket fall kan vi säga som så att de vanliga drömtydningsböckerna ska vi nog ta med en nypa salt. Inom hypnosutbildningen brukar det sägas att om vi är intresserad av drömtydning då är det bättre att vi i det mentala rummet upplever en dröm igen som vi hade om natten. Även om vi glömt våra drömmar så kan de ofta tas fram i det mentala rummet. I det mentala rummet är vi i ett tillstånd där vi kan framkalla upplevelser typ drömmar som vi normalt inte kommer ihåg. När vi upplever drömmen igen så kan vi ge instruktioner till vårt inre att göra på ett annat sätt. Då bygger vi mer på att det inre, det undermedvetna vet mer om mitt medvetna och att vi på det sättet försöker få det undermedvetna att tala om för det medvetna vad det innebär. Drömmarna är mer av personlig karaktär och det är svårt att hitta generella tolkningsmönster om vad drömmar handlar om och som skulle vara lika för alla. Det finns andra teorier om drömmar tex att drömmarna städar upp det som hänt på dagen och att vi inte behöver bry oss så mycket om innehållet. Det blir en spänningslösning och en spänningsreduktion som sker spontant. Vi vet också att om vi inte får drömma så får vi problem av olika slag. Det verkar som att drömmarna i sig har en viktig funktion för välmående.